Konstnärer, författare och kompositörer anses ofta vara mer eller mindre galna. Är detta en folklig föreställning som har sin grund i konstnärernas annorlunda arbete, och därmed även livsstil, eller finns det faktiska belägg för den uppfattningen? När man läser om stora konstnärer finner man att en stor del av dem har/hade psykiska problem. Är psykiska problem överrepresenterade bland personer med kreativa yrken? Är sådana problem rent av en integrerad del av kreativitet?

I den här studien har jag tittat på material som har anknytning till kreativitet och försökt belysa olika tänkbara förklaringar till kopplingen mellan kreativitet och mental ohälsa.

Alla de troliga orsaker till konst/galenskap-kopplingen som presenteras här, kan vara bidragande till sambandet. Personligen tror jag att de mentala problemen oftare är en produkt av den kreativa verksamheten än tvärtom.

Sambandet mellan kreativitet och mental sjukdom

Det finns ett samband mellan konstnärligt skapande verksamhet av hög klass och mental sjukdom. Av de kulturpersonligheter som har lämnat betydande verk till eftervärlden, har en stor del lidit av sinnessjukdomar, periodiskt eller kroniskt. Om sambandet mellan kreativitet och galenskap självt är ganska tydligt och enkelt att se, kan man inte säga det samma om sambandets orsaker. Klarläggande forskning i ämnet försvåras av det faktum att man knappast kan göra jämförande tester på en statistiskt tillräckligt stor grupp försökspersoner: var hittar man ett hundratal genier? Forskningen på området är därför ganska knapp, även om ämnet kreativitet som separat del är djupare utforskat. En del rimliga hypoteser som är värda en närmare titt finns dock.

Manodepressivitet

Platons teori om att poeter greps av galenskap under sin diktning lever på sätt och vis kvar i hypotesen att maniska tillstånd hos manodepressiva personer kan förändra tankeprocessen på ett sätt som ökar kreativiteten i tänkandet (Kraepelin, 1921). Mot hypotesen kan man anföra att produktiviteten i skapandet ökar under mani, eftersom den drabbade då har extra stark energi, och därmed ökar även sannolikheten för att fler uppmärksammade verk ska tillkomma.

I en studie av kompositören Robert Schumann jämförs hans produktivitet under år då han lidit av depression med produktiviteten under år han huvudsakligen varit manisk (Weisberg, 1993). Föga förvånande komponerade han betydligt fler verk under de maniska perioderna (i genomsnitt 12,3 per år) än under de depressiva (2,7 per år), se figur 1. Enligt Kraepelins hypotes borde den kreativa kvaliteten på kompositionerna som gjordes då Schumann var manisk, vara högre än på de övriga. Det går givetvis inte att mäta en kompositions kvalitet på ett objektivt sätt, så Weisberg använde antal tillgängliga inspelningar av respektive komposition som grovt mått på dess uppskattning.

Figur 1. Schumanns produktivitet som funktion av hans sinnesstämning.

Med detta mått kunde ingen kvalitativ skillnad mellan Schumanns kreativitet under maniska respektive depressiva perioder konstateras. Weisberg menar därmed att Kraepelin möjligen kunde blandat ihop produktivitet med kvalitet.

Om tankeprocessen, i enlighet med Weisbergs resonemang, inte förändras under mani, kommer den kreativa nivån att vara i stort sett oförändrad medan den kreativa mängden ökar. Oaktat risken för begreppsförvirring och oavsett vilket av resonemangen man ansluter sig till blir slutledningen densamma: En manodepressiv person skapar större värden under mani än under depression. Exempelvis komponerade Händel Messias på bara tre veckor i maniskt tillstånd. Även van Gogh arbetade snabbt under sina maniska perioder, men hans sjukdomsbild var mer komplicerad med epilepsi, absintmissbruk och förvirringstillstånd. Det var för övrigt under ett av de senare han skar av sig ena örat och skänkte det till en prostituerad.

I en undersökning om mentalsjukdomar och kreativitet (Andreasen, 1987) diagnostiserades ett urval av 30 författare ur ansedda University of Iowa Writers Workshop. Manodepressivitet var kraftigt överrepresenterat i gruppen. 13 av författarna manodepressiva, vilket kan jämföras genomsnittet som tros ligga mellan 0,4 och 3,5% (Hollandsworth, 1990). Hela 24 personer i gruppen hade någon form av känslomässig störning.

Schizofreni

Vad Andreasen väntade sig finna var schizofreni, vilket faktiskt inte förekom i testgruppen. Vissa hypoteser bygger på att sjukdomen ofta förorsakar ovanliga perceptioner, vilka skulle kunna gynna kreativiteten. I de flesta fall är dock dessa perceptioner underliga snarare än insiktsfulla. Många schizofrena är dessutom kognititivt handikappade, vilket sannolikt dämpar kreativiteten.

En annan hypotes om schizofreni som kreativitetförstärkare bygger på en teori om att schizofren tankeverksamhet ligger nära primära tankeprocesser (Weisberg, 1993). Den bygger i sin tur på Freuds teori om att kreativiteten har sina rötter i de primära processerna. Begreppen primära och sekundära processer kommer från psykoanalytisk terminologi. Primära tankeprocesser är okonventionella och bygger på instinkt och det omedvetna medan sekundära är konventionella, logiska, analytiska och medvetna.

I en undersökning om hur alkohol påverkar kreativitet (Norlander, 1995) kom man fram till att alkohol förstärker de primära processerna och försvagar de sekundära. Samtidigt visade det sig att kreativiteten sjönk efter alkoholintag. Vidare undersökningar gav slutsatsen var att den sekundära processen är nödvändig för kreativt arbete. Hypotesen om att den schizofrena tankeverksamhetens närhet till primära tankeprocesser skulle befrämja kreativitet är alltså sannolikt felaktig.

Till skillnad från de tidigare exemplen (Schumann, Händel och van Gogh) var författarna i Andreasens undersökning mest produktiva i normalt tillstånd, dvs i perioderna mellan depression och mani. Även detta talar enligt Andreasen mot ett samband mellan schizofreni och kreativitet, eftersom schizofreni har ett långt förlopp där den drabbade har få eller inga normala perioder.

Schizofreni utesluter givetvis inte skapande verksamhet, vilket bl a författaren Gustav Fröding och konstnärerna Charles Méryon och Ernst Josephson utgör exempel på. Gemensamt för dessa tre är att de gjorde mycket uttrycksfulla verk under själva insjuknandet och de perioder då sjukdomen lindrades (Sandblom, 1983).

Mental sjukdom som stämpel från samhället

Szasz (1970) menar att det nytänkande som kreativitet innebär kan vara störande för myndigheters auktoritet och statlig kontroll. Även samhället i stort kan se avsteg från normer och omprövande av värderingar som ett hot mot de invanda kulturella mönstren. Att klistra etiketten "sinnessjuk" på nyskapande individer är därför ett sätt att minska deras inflytande och trovärdighet. Etiketten kan användas för att få kontroll över och styra individen genom diverse mer eller mindre nödvändiga vårdåtgärder. I många fall är detta ett "automatiskt" resultat av trångsynthet och snäva rådande normer, snarare än ett resultat av en direkt medveten åtgärd. Förfarandet bör alltså inte förväxlas med den forna Sovjetstatens användning av mentalsjukhus för internering av dissidenter.

Skådespelerskan Frances Farmers (1914-1970) intagning på mentalsjukhus saknade med all sannolikhet anledning, och är ett exempel som pekar på att det troligen ligger något i Szaszs resonemang. Ändå kommer man inte ifrån att sinnessjukdom de facto är överrepresenterat bland konstnärligt verksamma personer.

Den galne vetenskapsmannen, här representerad av Dr Strangelove, är en företeelse som är osannolik i dagens resurskrävande forsknings- och industrivärld.

Konst som tillflyktsort

Kreativt skapande är inte begränsat till konstnärlig verksamhet. Det är också nödvändigt inom teknik, kemi, forskning mm. Med dagens utvecklingsnivå kan tekniska framsteg knappast längre göras av ensamma uppfinnare. För att kunna förverkliga sina idéer och skapa något behöver man stora organisationers resurser, något man bara får tillgång till genom att ha eller nå beslutande positioner på företag eller forskningsinstitut. Dessutom är skapandet ett lagarbete, en social aktivitet. Weisberg (1993) pekar på det faktum att personer med psykiska problem, exempelvis manodepressivitet, sällan fungerar under sådana förutsättningar. En manodepressiv eller schizofren projektledare har dåliga chanser att bli långlivad någonstans. Den galne vetenskapsmannen får helt enkelt hitta något annat att syssla med.

Möjliga utloppskanaler för kreativiteten blir då konst, litteratur och musik, där utövaren kan skapa oberoende av organisationer, tidplaner och medarbetare.

Konst som uttryck för smärta

"Jag har känt vinden från galenskapens vingar"
-Baudelaire

Konst kan vara det enda sättet för den kreativa personen med mentala problem att beskriva sin smärta. Ett enkelt vrål kan vara nog när man bränner sig på spisen, men det räcker inte långt för att beskriva själens kval. Förutom att smärtan driver individen att söka ett uttryckssätt kan skapandet som sådant ha en terapeutisk effekt (Sandblom, 1983). Genom att kunna kommunicera sina känslor upplever den psykiskt sjuke en lättnad. Graham Greene uttrycker det så här:

"Att författa är en form av terapi; ibland undrar jag hur alla de som inte skriver, komponerar eller målar förmår uthärda den melankoli och den paniska skräck som är oundviklig i människans situation."

Edvard Munch såg inte sin ångest enbart som ett handikapp, utan också som en tillgång för hans konst.

Att Edvard Munch såg sina plågor som drivkraft för sin konst framgår av citatet "Utan min sjukdom och ångest skulle jag varit som ett skepp utan roder." Han undvek därför länge att söka hjälp för sina besvär.

(Bilden: "Kväll på Karl Johan", Munch 1892)

Galenskap som ett resultat av konstnärlig verksamhet

Man kan vända på resonemanget att galenskap befrämjar kreativitet och se det som att kreativ verksamhet provocerar fram mental ohälsa (Weisberg, 1993). Den skapande människan måste hela tiden lämna tryggheten och ge sig ut i outforskade territorier. Det håller henne under ständig press och utsätter henne för vissa risker. Sandblom (1983) uttrycker det så här: "En äkta konstnär måste bli pionjär och riskera att bli en vägröjare utan följeslagare". Konstnären som ligger för långt före sin tid riskerar att hårt kritiserad eller rent av motarbetad av sina kolleger, vilket ökar den psykiska pressen. Den som dessutom isolerar sig under arbetet av denna eller annan anledning, riskerar att få en rubbad verklighetsuppfattning. Konstnären har alltså stora möjligheter att bli predisponerad för sinnesjukdom.

Personer som använder sin kreativitet inom forskning, teknik och liknande områden borde kunna drabbas på samma sätt. Skillnaden är att forskaren och teknikern oftast arbetar i sociala sammanhang, som tidigare nämnts, där de får och ger stöd inom sin egen grupp. Konstnären står däremot helt ensam och är därmed betydligt mer utsatt.

Enligt resonemanget skulle en ensam uppfinnare stå inför samma faror som konstnären. Som exempel kan vi ta Thomas Edison och Rudolf Diesel. Edison, vars kreativitet renderade en enorm mängd patent och stora framgångar, drabbades inte av psykiska problem. Diesels alltför högt uppskruvade, tillkännagjorda förväntningar på dieselmotorns verkningsgrad gjorde honom själv besviken och utsatte honom för stark kritik. Han bröts ner psykiskt och blev så småningom oförmögen att arbeta vidare på sin konstruktion. Slutligen dränkte han sig trots att motorn vid det laget blivit en succé.

Referenser

Andreasen, N. (1987). Creativity and mental illness. American Journal of Psychiatry, 144, 1288-1292.

Hollandsworth, J. G. (1990). The physiology of psychological disorders. New York: Plenum Press.

Norlander, T. (1995). Alcohol and the creative process. Göteborg: Göteborgs universitet.

Sandblom, P. (1983). Skapande och sjukdom. Nordisk Medicinhistorisk Årsbok.

Szasz, T. (1970). Psykisk sjukdom - en myt. Stockholm: Aldus.

Weisberg, R. W. (1993). Creativity: Beyond the myth of the genius. New York: W.H. Freeman and Company.